Midt i den af mänskenet belysta trädgården var en kiosk, omdoftad af de skönaste blomsterhäckar. Det var till den, som den bekymrade fadren och hans vän smögo sig. De ville kasta en blick innanför dess galler. Firmina trängde sig försigtigt, utan något buller undanrödjande med sin dolk de buskar, som stodo honom i vägen, intill ett fönster, som endast var ett par alnar upphöjdt öfver marken. Både han och Göthenstjerna sägo in i kiosken. Från det praktfullt målade taket hängde en lampa, hvars matta men angenäma sken, underhållet af en välluktande olja, spridde sin konstgjorda skymning öfver rummet. Det var omgifvet af divaner. I ett hörn satto, omfamnande hvarandra, tvenne qvinliga varelser, med häpen ängest, stirrande mot dörren, der en svart slaf, som bevakade dem, hade sin plats. Firmino igenkände genast sin dotter Jacinta. I den andra skönheten förmodade de båda befriarne fröken Helena Eahneskiöld. Den fördömda slafven hviskade Firmino. Vi kunde icke gifva dem ett tecken. utan att han märker det. Dörren måste vara derborta svarade Göthenstjerna. Vi bryta oss in och tysta honom med sabeln i hand. (Forts.)