stjerna i land. IIans drägt röjde icke en svensk sjöofficer. Den var österländsk. Ett par sjömän, förklädda såsom han, följde honom. Försigtigt smögo sig desse, medan det öfriga manskapet gömde sig isluparna, upp till staden. De hade icke gått långt innan en liten flock af män mötte dem. Det var Firmino, med några raska medhjelpare. Man vexlade igenkänningstecken, och Firminos förundran var icke mindre än hans glädje, då en så tapper hjelpare, som den svenska kaptenen, erbjöd sig att följa honom. Jag vill sjelf befria Fahneskiölds dotterp sade Göthenstjerna. Utan vidare omsvep, anförde af Firmino, nalkades de förenade en mur, som sades innesluta paschans trädgård. Firminos folk medförde stegar, och sedan man öfvertygat sig att åt denna sida, som icke var försedd med någon port, ingen vakt befann sig, var det lätt att öfverstiga muren. Man uppdrog stegen efter sig, och Firmino befallte en man att lägga sig ned på sjelfva muren, der man bortröjde en hopspetsar, som voro ämnade att hindra öfverstigning. Göthenstjerna följde närmast efter Firmino, då de nedstigit i trädgården. I den mån de framskredo lemnade Firmino en vaktare vid hvarje tjugonde steg, så att äfventyrarne bildade liksom en kedja. I