emedlertid. Man hade bland de andra, utan särskild utmärkelse, blandat befälhafvaren, och Göthenstjerna insåg alltför väl att alltsammans endast gick ut på att med ett sken af rättvisa draga europeerna bakom ljuset. Men då Göthenstjerna igenkände sin förnämsta fänge, lät han särskildt göra honom några frågor. Besynnerligt nog tycktes paschan icke akta på svaren. Han dömde som han ty kte, och på helt andra skäl, än som skulle kunnat gälla inför en bildad domare. Snart inbars på spetsen af sablarna af några janitscharer, ett dussin af röfrarnes afhuggna hufvuden, och lades för paschans fötter. De svenske officerarne saknade bland dessa anförarens, som sålunda otvifvelaktigt blifvit förskonad. De yngsta och vackraste skonades, för att antagas i paschans tjenst, och det var de uslaste, som måste gifva sitt lif tillspillo, för att öfvertyga främlingarna om den muhamedanska rättvisans helgd och dess representants makt. Göthenstjerna hade icke kunnat få någon upplysning om sitt med barkassen förlorade folk; han förklarade derföre, att han ämnade personligen undersöka Cyperns kust för att höra efter de sina. Han fordrade derföre paschans befallning till städerna Larnaca och Limasol, att lemna åt hans folk det bistånd, som kunde behöfvas. Han