Norrländska Korrespondenten – 21 juli 1868, sida 4

för en mindre jord-areal, fom, wäl häf. tad, alltid gifwer en rikare afkaftning, skulle han winna en betydlig minskning i fattigunterhållets tunga börda, bespara fig ve betyrliga förluster på fina ruines rade underhafwande samt befria fina ögen från äsynen af eländet i trasor, öronen från åhörandet af ropet på brör. Det kan anmärkas, att det härdt ber skattare jordbrulet ej medgifwer jordegar ren någon uppoffring, utan nörgar bhonom föfa fig den möjligt billiga arbe. tare. Sannt! Wi hafwa i i detta fall mycket att önska, säsom befrielse från ffjutsoch lantswägsunderhållet, indelningewerkets afstaffande och minskning i tet högre pre sterstapets aflöning m. m.; men låtom oss hoppas bet bästa af wår nya reprer sentation. Öfwergången från ftatfarlgs till jords torparsystemet blir dock ide få tostbar, som det wid första betraktande fan föres falla, och uppwäges mångfalviat aj de fördelar vet bereder. Förrän jordinnehafwarne, med klok omtante för egen framtida fördel, äfwen tänla på fina arbetares bäfta och deras framtiv, jörr upphör icke det högtjudra ropet: Till Amerita! och till Amerita, det fria landet på andra firan werldghafwet, ffall det fria Swerges friborna befolkning begifwa fig för att föfa fris bet och jemulithet; till Amerita skola landets härtade och idoga arbetare mans dra, med hopp, nej wisshet om arbetets lön, en mot nöd och brist tryggad äl: derdom. Man kan således icke säga att utwancringen är ett bewis på solkets utmans bringolust och begär att skaffa sig ett mutligt lif, men att den wäl tydligt fram stäer dess gryende merwetande och tännetom om egen kraft, om eget wärde hwilket det will hafwa till dess fulla wigt uppskattart. Af naturen reflekterande, har det fiwen: ffa solket genom foltskolan fått omdömet skärpt: det inser och uppfattar nu full: tomligt cen förnedrande, hopplöfa fälls ning bet gentemot samhället och fina ar: betsgifware intager, och älskande friheten refer det fig i massa. Man måste beundra, högakta denna arbetareklass, som skakar af sig, dock utan wåld, ett läångwarigt, outhärdligt of, och lemnar fältet fritt åt segrarne, men här nande frågar: hwem är segrare? Emigrationen är ett nörwåänrigt ondt, och ren sertfar till dess åderlätninaen blifwit tillräcklig; den upphör så snart jemnwigten återkommit emellan popula: tionen och landets proruktion, så snart de samhällsbrister, hwilka framkallat den, blifwit fyllda, upphofwet till detta onda bortrensatt Wi beklaga färerneslandet för ret li: dande emigrationen åstadkommer, men, öfwertygade att det onda skall föra det ett steg längre fram på humanitetens och den sanna bildningens bana, böja wi oss inför den allwisa och kärleksfulla Ny: relse, fom leder folkens ören med mäts tig hand, leder dem genom lifwets alla bränningar fram till målet, dess beftämr melse, fom hos en bet, betryckt famhäl:8klass uppwäcker kraft och afskatar det tuns ga of, fom trycker tess axlar, ingifwer den mod att, trotsande faror och mot. gångar, sträfwa mot ett utsatt, om ock aflägfset mål, lär den att uppoffra för att minna, liva för att njuta, älska för att bli äiskad. (N. T.) Til 1 alu finnes: