sarne på Cypern, den klassiska forn tidens Oros Stavros, antogo en luftig färgskiftning i violett, och det här icke så vanliga fenomenet af några lätta skyar uppe i rymden derofvarföre, gåfvo åt hela naturskådespelet en romantisk hänförande idealitet. Ill. Jacintas bad. Det hade redan blifvit sent på aftonen. Medelhafvets balsamiska, svalkande nattvind dr g långsamt, liksom i djupa, vällustiga andedrag, öfver den endast här och der fint krusade redden. Midt på den djupblåa vattenytan, emellan Famagustas yttersta husrad och den klippiga Salamis, låg alldeles orörlig den svenska briggen, med seglen fastgjorda och endast vimplarne från dess båda höga toppar matt rörande sig i långsamma slingor utan att blåsa fullt ut. Vid den lilla klippgrunden som kallas Jaciutas bad, lag en båt, hvars roddare tycktes öfverlemna sig åt hvilan, medan båten fasthölls af ett tåg i land. Örver hela landskapet låg utbredt ett luftigt tycke af frid och belåtenhet, liksom öfver en ljuft drömmande flickas drag. Endast en uppenharelse röjde sig inom synkretsen, bebådande oro och förderf, liksom en ond tanke midt under en stilla betraktelse. Det var en