tog briggen i släptåg för att bogsera ut den från redden, till dess man kunde sätta till segel. Men innan den aflägsnade sig, vidtog barken en för Jacinta oväntad åtgärd. En mindre båt, en af dessa lättrodda lancior, som sydlänningarna förstå att liksom gifva vingar på vägen, halades ut och fylldes med manskap. Den snabba lancian vände genast sin spetsiga stäf mot de klippor bland hvilka Jacinta trodde sig gömd. De skarpt blickande mohrerna hade så väl gifvit akt på aillt omkring sig, då de nalkades, att den hvitklädda gestalten, som ett ögonblick af bullret vid deras annalkande blifvit uppskrämd på klippan, icke undgått deras vaksamhet. De foro för att undersöka hvad som på klippan befann sig. Jacinta ilade på ögonblicket till sin båt och väckte med ett rop de hvilande roddarne. Den mohriska amman som följt henne, och under badet uppehållit sig i grottan, påskyndade dem och de flögo upp; några ord underrättade dem om faran och så snart Jacinta kommit om bord lade de ut, och ilade till Salamis, under det de beständigt sökte att hålla klippan mellan sig och den mohriska barken. Men de förföljande voro snabbare. Jacinta befann sig knappast halfvägs, då en brinnande kula sträckte en af roddarno liflös vid sin åra. De andra