betraktade, gömd mellan ett par stenar det uppträde som tilldrog sig icke långt ifrån henne. Den mohriska barken hade närmat sig den ankrade svenska briggen och lade hastigt till vid dess sida. Vakten upphäfde ett rop; som genast besvarades med ett par pistolskott. I samma ögonblik, som barken lade till, hördes jemte ropet och skotten, ett brak. som tillkännagaf, att det var med stark fart, som fartygen stötte emot hvarandra. Också märktes det att briggen skadades, emedan de höga masterna gjorde några oroliga rörelser. Men ur djupet af barken strömmade en skara mohrer, som klättrade öfver religarna, in på briggen. Der hördes bullret af hugg, slag och strid. Rop höjdes och tystnade. Mörka gestalter hvimlade i månskenet och visade sig slutligen i tackel och tåg. Det var tydligt att en sjöröfvare öfverfallit det svenska fartyget och öfvermannat dess besättning. Jaciuta satt, full af ångest, gömd mellan klyftorna och betraktade uppträdet. Hon öfverlade, om hon borde skynda till sin båt och med den föra underrättelsen till Famagusta, samt derifrån påkalla hjelp. Men hon skulle då blifva sedd, förföljd, tagas Hon höll sig derföre stilla. Inom några få minuter var striden på briggen afgjord. Mohrerna kapade ankartåget och den lättrodda barken