pelagens och Feniciska vikens farvatten. De svenska levantiska skeppen voro olika de ostindiska endast till storleken. Med sina tunga laster af trävaror, gungade de ofta mosslupna, oviga skeppen öfver Medelhafsvågorna, till hamnar, dit de fingo anvisning mest från Cadiz, der den svenska handeln i dessa verldstrakter hade sitt hufvudsäte. En dag, då senhor dAltavilla gick ut i sin hod, för att kasta en blick ntät hamnen, blef han varse en af dessa nordiska främlingar, en brigg, som för 2— fulla segel styrde inåt redden och hade hissat en flagga på förtoppen för att tillkännagifva att nan behöfde lots. På ögonblicket afskickades egyptiern, den ofärdige Gomes, till stranden, för att bestyra om en båt, med hvilken ett par grekiska fiskare skulle gå briggen till mötes och bringa den till ankars. Nagra ögonblick användes af Firmino till öfverläggning och derefter utdelade han befallningar åt några af sin öfriga betjening. Till följe af dessa betallningar erhöll boden i hast ett mera europeiskt utseende och det inre ar gärden ordnades ett rum till ändamäl, som för den sluge köpmanen var vigtigt. Han kände ganska väl flaggan och visste, att det fulket, som förde den, fordrade gästfrihet och frisk förtäring om handeln skulle gå lätt och ledigt. Men emedan han var ädling, visste han