Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1868, sida 2

styrka hos hvarandra, än att, som nu sker, genom ständiga tvister och strider uttömma sina krafter och tillgångar? — Du har rätt; men kanske skola nationerna -— såsom jag — först inse detta när det är — för sent. Ett leende lekte på v. Steins läppar. — Ser du, sade han, döden gör dig till Skandinav, fast jag icke kunde det. — Vi skola dö nu, och jag är glad deråt; min mor är död . . . . och .. Ah Helger! Du vet icke: Hildur är min syster. — Din syster? — Ja; jag skall förklara det der sedan, nu skola vi — dö. Hans hufvud sjönk ned emot Hildurs knä och Holgers fingrar stelnade i hans hand. — Farväl. syster, hviskade han. Helsa vår far .... jag skall helsa din mor — och mina mödrar — farväl. Holgers slocknande blickar sögo sig fast vid Hildurs englalika drag, och med den kraft hans glödande kärlek förlänade, reste han sig på armbågen och tryckte en kyss på hennes panna. Derpå signade han långsamt ned och slöt ögonen. Von Stein tryckte sagta Hildurs hand. — År Holger död? frågade han.