Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1868, sida 2

trupperna upptäckt v. Stein och, med armarna utsträckta mot honom, ropar hon ännu hans namn. Han ser henne, ilar fram och vill föra henne ur tumultet, men hon afböjer det, visande på sin fallne brudgum. Von Stein lutade sig öfver sin vän, och seende att lifvet ännu icke flytt, ; vill han bortbära honom; men knapt har han böjt sig ned, förrän en kula genomborrar hans bröst, och han sjunker blödande ned vid Holgers sida. Med förtviflans utrop störtade Ilildur åter på knä. Kolonnerna öppnade sig och snart var stället; der hennes fästman och bror döende lågo vid hvarandras sida, långt bortom den vexlande striden. — Syster, hviskade v. Stein med ett svagt leende. — Axel, svarade hon. Hon lade Holgers venstra hand i v. Steins högra och fattade sedan med sina båda en af deras. Sålunda satt hon och betraktade dem, och först nu lättade en tåreflod hennes qvalda bröst. MJ — Vi hafva kämpat ut nu, broder, sade v. Stein. Holger nickade bifallande. — Du ser, huru striden rasat mellan bröder, fortfor han; skulle det ej vara bättre om de i en förening sökte