Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1868, sida 2

vetandet återvände; han såg henne och hviskade upprepade gånger hennes namn. Lik en tröstande engel, satt hon qvar med hans tunga hufvud i sitt knä. Kulorna hveno omkring henne, och marken darrade under kanonernas åskor. Iufanteriet framrykte med stormsteg och bloddrypande bajonetter; man emot man rasade striden omkring henne; tusen dödar ljun gade öfverallt; — hon såg intet — hörde intet. En grenadier slog armen om hennes lif, för att bortföra henne; han gick ett par steg, men sjönk sedan död ner. En Tistedalsjägare hade klufvit hans hufvud och, öfverstänkt af blod, återvände Hildur till den sårade, knappast medveten om hvad som tilldragit sig. Då framrycka nya, friska trupper från Svenskarnes sida. Musiken klingar, trummorna hvirfla och soldaternas hurrarop öfverrösta för ett ögonblick stridens buller. Hildur ser sig omkring, varseblifver de slutna bataljonerna, som komma marscherande rakt emot stället der hon satt, och hota att under sina fötter krossa henne. IIon springer upp och ser sig förtwuad omkring, Der-å utsträcker hon armarna, och under det ett skri af glädje lättar hennes beklämda bröst, ropar hon: — Axel, min bror! Hon hade bland de ankommande