Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1868, sida 2

alla onödiga reflexioner, och jag hoppas du skall förlåta mig .... När din maka — min älskade fostersyster — tärd af den sjukdom, som lade henne på dödsbädden ankom till Stockholm och i mitt hus fann fristad och vård, tycktes hon, under de skickliga läkarnes behandling, småningom återvinna sina krafter. Detta förhållande fortfor en tid till dess hon, på samma gång, som jag, födde ett barn. Då bröts hennes lifskraft och, tynande och matt, nalkades hon sitt slut. Under det hennes barn med hvarje dag blef friskare och bättre, smög döden sagta sitt gift i hjertat på det Gud gifvit mig, och om några dagar var det dödt. Sörjande satt jag vid Axelines sjukbädd och bittra tårar pressades ur mina ögon. Hon såg hvad jag led och förstod det; endast den, som sjelf är mor, kan fatta hvad man känner vid sitt enda barns bår. Då fattade hon min hand. tryckte den svagt och sade: — Jag känner att mitt slut är nära, och att, jag aldrig mer skall se solen gå upp .... Lägg ditt barn i mina armar . . . . sedan jag är död .. 8 skall jag . . . . föra det till Gudd .... Blif du en mor för min son, Alexandra, icke allenast för ditt eget hjerta, utan ock för hela verlden.... Led honom på dygdens vägar . . och möt mig sedan