Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1868, sida 2

pen. Derpå tryckte han hjertligt sina vänners händer, som de med tårade ögon räckte honom, öfvertog kommandot och mascherade bort. En stund sågo de efter honom, der han med lugna och säkra steg följde sitt kompani; derpå vände prosten sig om och gick in. Hildur qvarstod på trappan. Då närmade sig en person och räckte henne ett, till hennes far adresseradt bref, som hon emottog och genast öfverlemnade. Inuti låg ett annat, adresseradt till Kapten Axel v. Stein Prosten afsände det genast efter den borttågande och satte sig sedan att läsa sitt eget Det lydde sålunda: Befinnande mig på grafvens rand och fullkomligt medveten om att de timmar, mig här återstå, icke blifva många, måste jag i en upprigtig bekännelse för dig, vördade vän, lätta mitt arma hjerta från en börda, som länge tryckt det, oaktadt den var ljuf att bära, emedan en helig pligt ålade mig den. Likväl var detta förhållande ett bedrägeri emot dig, och jag kan icke med lugn nedstiga i grafven, förrän jag yppat allt för dig och bedt om tillgift för mitt handlingssätt. Jag vet att jag genom min berättelse skall blotta ett blödande sår i ditt bröst, men jag kan icke undvika det, och min berättelse skall blifva kort, utan I I