Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1868, sida 2

— Så ga då, olycklige! sade v. Stein Du är fri och kan passera. Holger nedfällde hanen på sin pistol torkade kallsvetten ur pannan och räckte v. Stein handen. Kaptenen tryckte den, upplyfte den halft sanslösa IIildur, lade henne i Holgers armar och gick ur rummet. När skymningen bredde sitt flor öfver dalen, vandrande v. Stein, iklädd sin kaptensuniform, alleen nedåt. Vid hans sida gick den till dalkarl förklädde Holger. På bron, som ledde öfver vattenfallet, stannade de. — Broder, sade v. Stein, vigtiga bändelser stunda, och vi skola kanske icke återse hvarandra .... Stupar jag, så lofva att underrätta min mor att jag dog med hennes namn på läpparne. — Och om jag faller, så helsa Hildur. De båda ofiendtligas krigarne sågo på hvarandra med tarade ögon och hänförde af stundens sublima allvar och den vänskap, som förenade dem, sjönko de i hvarandras armar. — Gå öfver till oss, hviskade v. Stein. — Nej, nej, heldre döden! — Så farväl då! — Farväl!