Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1868, sida 3

— Jag visste det nog, sade han; jag kunde icke misstaga mig. Han knäppte igen uniformsrocken, spände sabeln på sig och gick utför trappan. I salen hördes samtalando röster, blandade med snyftningar och halfqväfda suckar. von Stein uppstötte dörren och trädde in. Strålande af lycka och förtjusning, men med ögonen simmande i tårar, låg Hildur i Holgers armar. — Ah! utropade v. Stein, dragande sin sabel och gående några steg fram i rummet. — Ni här, löjtnant Brederup! Ni är min fånge. En blixt ljungade fram ur Holgers lågande öga; han framtog ett kort svärd som han haft doldt under sin förklädnad och sade: — Din fånge! Det skola vi se. — Holger! utropade Hildur med förtviflans djup i den darrande rösten, under det hon slingrade sina armar om hans hals: Holger! Von Stein upp tötte dörren och visade utåt. En afdelning soldater stod under gevär på gården. Motstånd skulle varit omöjligt. Med sagta våld vred Hildur svärdet ur sin fästmans hand, och räckte det åt v. Stein.