Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1868, sida 3

En gång sade hon med ett smärtsamt leende till v. Stein: D Om ni träffar honom på slagfältet, hvad skall ni göra då? -— Jag skall taga honom tillfånga och sätta honom under er uppsigt, svarade v. Stein. Hildur log svagt, skakade på hufvudet och sade: — Holger låter icke fånga sig. — Finge jag er till allierad, skulle det vara lätt gjordt. Hon smålog ännu en gång och lät samtalet falla. En afton satt v. Stein vid sitt öppna fönster och blickade vemodig ut öfven den sköna dalen, solen sänkte sig mot vesteras berg, och allt låg så lugnt och fridfullt, som om aldrig något krig rasat på jorden. I den lilla allen syntes en vandrare närma sig. Det såg ut att vara en äldre man, och den drägt, han bar, utvisade att han var ifrån Dalarne. Von Stein betraktade honom likgiltigt, men ju mer vandraren närmade sig, vidgades hans blickar; ett triumferande löje krusade hans läppar, och under det han sagta drog sig tillbaka från fönstret. sade han för sig sjelf: — Ändtligen! Emellertid hade vandraren inträdt i huset, och genom dörren, som v. Stein öppnat, genljudade ett glädjerop.