Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1868, sida 3

Holger höll begge armarne slingrade om Hildurs smärta lif, och ehuru en ursinnig storm sjöd i hans bröst, fäfästade han en lugn, stadig blick på v. Stein och sade: — Jag kunde väntat och fördragit allt, utom att blifva tagen tillfånga af dig. — Broder, sade v. Stein och räckte honom sin hand; omständigheterna tvinga mig att handla så . . . . och din fångenskap skall icke blifva lång. — Den behöfver blott räcka i sex timmar, och jag är för lifstidon vanärad. Låt mig gå! — Jag kan icke; du måste blifva qvar. Holger löste sig ur sin fästmös armar, gick ett par steg fram emot v. Stein och sade under det en darrning skakade hans lemmar, och ögonen blixtrade: — Du vill således med våld tvinga mig att bli skandinav? — Jag vill blott bevaka dig åtta dagar. — Och sedan? — Om åtta dagar är Norge vårt. Ett bittert leende skimrade öfver Holgers upprörda drag och lifvade dem på samma sätt, Bom ljungelden upplyser vågorna på ett stormigt haf. (Forts,)