äsigter skulle visa sig i en så sammansatt riksförsamling, som den skandinaviska kommer att blifva, då du och jag ha så himmelsvidt olika tankar om fördelen af denna union. — Låt detta ämne falla för evigt oss emellan! du kan ändå aldrig öfvertyga mig. Von Stein efterkom hans önskan, men tänkte inom sig sjelf: — Således lyckades det icke. om ett par dagar reste v. Stein derifrån. Han hade fått kallelse att infinna sig i Stockholm. — Våren var kommen. Helsad af solens varma kyss, vaknade naturen ur sin dvala och, afkastande de bojor, den isiga vintern pålagt, smyckade den sig åter i sin grönskande skrud. Skummande ilade floderna sin väg; sjöarnes klarögda vågor dansade i solskenet, och högt öfver lundar, berg och vatten lågade svanorna på väg mot norden. Förhoppningar föddes och förhoppningar dogo. Krigets flamma skulle åter tändas; bröder skulle på slagfältet mörda hvarandra. Solen glänste på långa rader af glimmande bajonetter. Trummorne hvirflade standaren svajade i den flägtande vårvinden oeh musikens toner återskallade