Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1868, sida 4

att Guts lag uttryckligen förbjuder det; och denna år ej så widlyftig, med sina tio korta bud, att mi ide funna påminna oss den. Wärt språk är icke heller så fattigt på anständiga och lämpliga ord och försäkringar, och en ärlig menniska saknar ej få allt förtroende, att hon bes höfwer befmitta fin mun med ogudaltiga eder. Wäl förhåller det fig få, att ven uttalade önffan, att djefmulen måtte annamma antingen talaren fjelf eller ten tilltalade, ide är hang werkliga mening, och att han är öfwertygad om, att alla dessa önskningar ide gå i werlställigbet, emedan den barmhertige Guden på ett wisare sätt anwänder fina straffromar; men dessa owanor antyda i alla fall en stor lättsinniahet och missaktning för den högste, och skola icke lemnas ostraffade i en annan werld, der wärt wäsende skall renas genom kraftigare medel än detta lifwets tuktan och med en sä noggrann och sträng rättwisa, att hwart och ett syndigt ord, som wi här uttalat, det skall döma oss. Utan eftertanke bör således Gurs namn aldrig nämnas, och minnet af det straff, som Guds lag stadgat för den som missbrukar hans namn, bör aldrig utplånas ur wårt sinne. Fråga dig sjelf, när åskan går, om det ej wore en gude lös fräckhet att nedkalla blicten på vitt hufwud. Då tiger wanligen den lätt sinnige hädaren, med bleka läppar. Men när himlen är klar och blå, är ide Gud äfwen då ber; eller är ej hans matt lita stor, om än der saknas mörka moln? (Forts.)