Md En Stocholmsbo på sommarnöje. Äfwen jag har hyrt mig ett fommarsnöje, eller mera exakt uttryckt: jag bar hyrt mig ini ett sommarnöje; ty i dessa bistra titer, då den strängaste fparfams bet måste iakttagas, wore det ju en fftjs hög dårskap af en ertra ordinarie, att ensam hyra ett fommarnöje, wore än bos ningen sammanfogad af diverse packlåror, såsom förhållandet påstås wara med en hel sommarkoloni mid stranden af Mä laren. Jag eftersträfwade en bostad med wacker utsigt åt saltsjön, med lummiga träd, framförallt tyst och stilla. En får dan erbjöds mig. Egaren, som sjelf stulle bebo ten öfra wåningen war en åldrig enkling, och fare fia äfwen wara en stor wän af tystnaden. Wi blefwo snart ense om hyran. För säterhetens skull åtog jag mig att sjelf hålla de behöfliga möbe lerna. Strapagemöblerna utsändes derför; ätstilliga gingo sönder på vitmär gen, resten blir naturligtwis ekraserad wid inflyttningen, på sårant maste man bereda fia då man hyr sommarnöje. — J fredags afton flyttade jag ut. Frisk luft, arönfta, wacker folnedgång! Zag blef hänryckt. Med hänryckningen böre jade deklinera, få snart jag fom under tak. Näst intill mitt sofrum fanns ett annat rum, fom förwandlats till — barns tammare. Wärden war farfar, det hade han förtegat; fem små afkomlinaar efter honom i andra led täflade med den mest beundranswärda energi att högljudt pros testera mot den påbjudna tystnaden. Barnjungfrun bemödade sig, och icke utan framgång, att öfwerrösta dem. Wid fols uppgången tyftnade ändtligen den fifte af mina grannar. Jaa somnade då Men wid 5-tiden walnade wärden, fom bodde öfwer mig. Han måtte egna stor omsorg åt sin toalett, ty en hel timma trampate och stampade han oafbrutet, och fom trofe bottnar icke erfordras på sommarnöjen så föreföll det mig som om wärden hwarje ögonblick slulle falla igenom. — Nå ja — tänkte jag — på landet skall man stiga tidiat upp. Den friska morgonluften är stärkande. Ehuru allt annat ån fullsöfd klädde jag mia och gick ut. Wire den mötte mig i trappan. Han såg ond ut. 3o det är månljuft, fade han, flockan är nu half 7 och ännu sofwer dalkullan fom redan halfannan timma bade bort wara i trädgården. Seran war han ond näftan hela dagen, och fastän ban fade fia wara en stor wån af tyjte nad och stillhet få grälade han högljudt, wexelwis med dalkullan oc husdrängen. Efter hand kom barnskaran ut. De äldre barnen tifwades oafbrutet och fmåttingarne skreto i kör och solo. — Ungarne brås på mig, fade farfar förtiust, det är gry i dem. Swärdottern en typ af den fulländade frodigheten, war mycket lomhörd, och bon led säledes ide af det idleliga skriket. Att arbeta wid firifborvet blef för mig alldeles omöjligt, ty familjen slog fig ned på verandan utans för min bostad. Men tonften här i werlden är att foga fig efter omftändigs heterna, tänkte jag, och man fan alt hwad man will. — Om aftonen före nyades striköfningarne i barntammaren. Då der blef tyst, ansåg sig gårdohunden styldig att åragalägga fin waksamhet och ståude för ren skull hela natten i kapp med en annan hund, fom wistades på sommarnöjet brerwid. Sedan Pluto tröttnat fick jag ro. Men ack, huru länge! Så vinastdagsmorgonen tidigt wäcktes jag plötsligt af skrällande bleck instrumenter. En rilettantqvartet hade kommit ut, bjuden aj någon fom tär far pitalist, för att fira farfars födelserag Nu blef der med ens lif i huset. Pluto, uthwilad, gjorde sitt bästa för att adompagnera qvartetten. Farfar-mwärden war förtjust och fare: Wi ska ha musit hela