Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1868, sida 3

terna tvinga oss att ingå förbund med hvarandra. En outsäglig, gradvis tillvexande ångest bemäktigade sig Holger. Han insåg noga sanningen af v. Steins ord, och att han antingen måste försaka sin kärlek eller förråda sitt fädernesland. Ställd mellan dessa båda alternativer, visste han icke, hvilket han skulle välja. E En utväg finnes, sade han, v. Stein som noga och forskande betraktat hans ansigte, der synbara spår af en bitter själsstrid visade sig. Blif Skandinav! — Aldrig! utropade Holger. — Nåväl! återtog v. Stein, då skrida vi till en annan utväg. Vill ni blifva min vän? Holger fattade v. Steins uträckta hand och tryckte den. — Ni är min onde genius, sade han, men ingen annan än ni kan rädda mig, och jag öfverlemnar mig åt er. Den vänskap, ni bjudit mig, skall jag dock vid Gud, aldrig svika. — Det är bra! Vi äro således öfverens derom, och jag hoppas ni tillåter det vi antaga en förtroligare benämning. — Med mycket nöje. De vexlade åter, på det gamla ärliga nordiska viset, ett handslag och förstodo hvarandra. — Och nu till vår öfverenskommelse, sade v. Stein, du lofvar heligt,