Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1868, sida 3

tig, vill jag säga er, att jag kanske lika väl, som ni sjelf, känner ändamålet med er resa hit. — Det vore illa det . . . . Vi båda, och ni isynnerhet, skulle få mycken olägenhet deraf. — Jag? — Ja just ni. — Det är omöjligt, sade Holger. — Tvärtom, det är ganska naturligt och, om ni önskar, skall jag förklara saken för er. — Jag kommer att stanna i stor förbindelse, om ni ville vara så god. — Nåväl, ni har; — men för tusan! afbröt han sig, kanske har ni ändå misstagit er och önskar nu utforska mig. Åter krusade ett spefullt leende Holgers läppar. — Vi skulle å ömse sidor kunna bedraga hvarandra, sade han; men jag föredrager att vara uppriktig och hoppas, att ni återgäldar det på samma sätt. — Var förvissad derom. — Jag tror er och rättar mig derefter. — Nåväl! — Er resa hit föranleddes af befallning från högre ort. År det icke så? — Jo helt visst; fortfar. — Ni har i uppdrag att rekognocera trakten här, att undersöka vägarne