stade de sig upp på sina hästar och trafvade bort. På häggarnes gula löf glimmade regndropparne som diamanter och dallrande, föllo de, så snart morgonvinden skakade trädens grenar. En herrlig, frisk höstluft hade efterträdt gårdagens storm och regn, och liksom nyfödd, stod naturen i tusenfärgad prakt. Högt uppe i luften skrattade björktastarne och en liten rotgel sjöng i buskarne invid vägen. Bäckarna svällde af öfvermod och, hoppande bland klipporna, stänkte de omkring sig ett regn af silfverperlor, mot hvilka solen bröt sig i skimrande glans. — Uvilken sublim natur! utropade v. Stein och såg sig omkring med beundrande blickar. — Jag förmodar, sade Holger, med ett något spefullt leende, att det också endast är för naturens skull, som ni rest hit upp? Von Stein spratt till. — Tror ni det? sade han. — Ja visst, eftersom jag säger det. — Då har jag hyst bättre tankar om er än ni förtjenade. Holger betraktade honom med en allvarsam blick. — Tager ni saken så? sade ban; då komma kanske omständigheterna att jäfva ert sista påstående. — Hvad menar ni? — Nåväl då! För att vara upprig