hade, så att säga, deras själar i sin hand, och hon ledde dem i den rigtning, hennes fromma tro bjöd henne. Vid mången sjuksäng hade hon sutit meddelande tröst och lindring, och genom evangelii ord upprätthållit det sjunkande modet hos mången sjuk själ. På sina vandringar hade hon alltid någon religiös bok med sig, ur hvilken hon läste för de af sina vänner, som önskade det. Rörande var det att om söndagarne se henne för de gamla och sjuka i socknens fattighus uppläsa dagens predikan eller med egna ord för dem förklara evangeliets nåd. Och dock var den så fri från pietism, den religion hon bekände, och så fast hennes tro, att hon förr skulle afsagt sig lifvet, än förnekat Jesu Christi heliga namn. I christendomens morgon skulle hon blifvit martyr, nu blef hon en räddningens engel för mången svigtande själ, som böjde sig under tyngden af lifrvets strider. Sublim i sitt sjelftagna tröstarekall, var hon tjusande som husmoder; med ett onämnbart behag fullgjorde hon sina pligter, och hon gjorde det med nöje. Ingen sjuklig misantropi bodde i hennes själ, och ögonen glimmade alltid af glädje och frid. Hon var öppen för allt skönt och godt, men hörde hon någon gång en låg och oädel tanke, då sade hon med harmens rodnad på sin kind hvad hon kände, utan att bäf