— Mdånne jag icke bedragit mig ändå? sade han. Han vandrade ett par gånger öfver golfvet med tunga steg, stannade sedan åter framför fönstret, andades lätt på en ruta och skref deri: — Nej! jag tror det icke. Ett par timmar derefter finna vi våra fyra vänner samlade omkring frukostbordet, vid hvilket Hildur med tjusande bebag fullgjorde sin skyldighet som värdinna. Så länge hon kunde minnas tillbaka, hade hon i denna egenskap förestått sin fars hus; ty en moders hägn hade hon aldrig åtnjutit, emedan denna, då Hildur blott var ett år gammal, dog i Stockholm hos sin fostersyster, grefvinnan von Stein. Jollrande hade hon vext upp under sin fars ögon, och denne fann i odlandet af hennes själ, en af sina skönaste pligter. Han hade lärt henne att tro på Gud, att älska sina medmenniskor, och gifvit henne medel att lindra mången nöd. Och deruti sökte Hildur sina ädlaste nöjen. Ofta smög hon sig till de låga kojorna, hjelpande der hon kunde, meddelande tröst i bekymren och hänvisande till Gud under motgångens tider. Det fanns i den lilla dalen ingen koja, som hon icke hundrade gånger besökt, och intet hjerta, som var främmande för henne. Hon