Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 2

dunkelt, obestämdt och sväfvande ljus omkring rymden. De vestra höjderna skimrade i en violett färgton, och björkskogens gulnade löfmassa hängde i festoner kring de stupande bergväggarne, utför hvilka en och annan bäck muntert störtade sig oc sorlande letade sig väg bland stenar och rötter. Hammarskogs prestgård låg så täckt inbäddad i skogens famn, liknande ett eremitage, der någon from pilgrim bosatt sig, för att i naturens sköte glömma verldens buller och bestyr och uteslutande egna sina tankar åt högre mål. Friden låg slumrande deröfver. Det rödmålade boningshuset såg i den osäkra morgonljusningen ut som en lutande klosterbyggnad. Och dock funnos der tvänne personer inom detta hus, hvilkas ögon under natten ej varit slutna i sömnen, som med olika tankar, alstrade af samma orsaker, genomvakat de nattliga timmarne. I prostens rum stod ännu lampan qvar på skrifbordet och kastade sitt klara sken på några på detsamma liggande bref, framför hvilka den åldrige gubben ofta stannade. Slutligen fattade han ett af brefven, som framförallt tycktes oroa honom, och satte sig i en hvilstol. Detta bref var försedt med kungligt sigill. En djup suck banade sig väg mellan hans halföppnade läppar, och pannan sjönk ned i den: