Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 2

hennes hjerta ega mod i de olyckor, som förestå; skall det kunna böja sig i den bittra nödvändigheten att försaka sin kärleks dröm och offra sin lycka för — pligten? Han tystnade oh stannade åter framför fönstret. Lik en svällande ros, vexte österns purpur upp ur sin bädd; kyrktornet och de vestra höjderna färgades redan af solens guld, och ur de halft gömda kojorna i dalen steg röken hvirflande upp mot skyn. Björkskogen glänste, som vågor af guld, och vattenfallets brus var allt, som hördes i morgonens heliga tystnad. Slutligen skimrade solens lågande klotfram mellan granarne på berget och omgaf med en gloria gubbens hvita lockar; öfvergjuten af dess skimrande strålar, knäföll han, lutade pannan emot sina knäppta händer och bad. Hans bön uttalades icke i hörbara ord, ehuru läpparne rörde sig; men brinnande och ödmjuk steg den upp till Gud. IIan bad om frid — frid för alla, men mest för sitt älskade fosterland. En och annan tår tindrade i ögenhåren och föll sedan. Under bönen återvände friden i hans själ och när han åter reste sig upp, såg han sig omkring med en lugn, resignerad blick. — Jag öfverlemnar allt i dina händer, fader, sade han; du kan gifva det