Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 2

som lefver i ständig strid med sina grannar, går en oundviklig undergång till mötes .... När jag ser denna sköna dal, der jag i trettio år lefvat afskiljd från verlden, der de grönskande skogar, som kröna bergens toppar, skjutit upp under mina ögon; der jag sett min kärleks morgon randas. njutit en lycka så stor, som kunnat komma någon menniska till del, sett en ny generation uppvexa hvilken med kärlek och vördnad blickat upp till mig, omhuldad af mitt barn, min älskade Hildur. När jag ihågkommer allt detta och vet, att när vårens lifvande flägt nästa gång spelar genom granarnes barr, skall krigets flamma brinna i denna fredliga dal; skall det utsäde, jag i ödmjukhet och tro nedlagt i mina barns hjertan, förqväfvas af lidelsernas stormar. O!då skulle jag som en nåd af dig, lifvets och dödens herre, anse en slutlig hvila för mitt trötta hufvud, vid sidan af min maka, som redan gått före mig till ett bättre land, ett land, deringa strider rasa och der ingen tvedrägt kastar sitt äpple mellan bröder och vänner. Och mitt barn, min älskade Hildur som med ungdomens hela värma och glöd slutit sig till en man, den jag högaktar och värderar; men hvilken man skall kalla; en — fiende. Hurudant skall hennes öde blifva? Skall