Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 2

öppna handen. Så satt han länge försjunken inom sig sjelf och endast det tungt arbetande bröstet samt en och annan tår, som långsamt smög sig utför hans fårade kinder, vittnade om att han var medveten om hvad som var. Men snart stod han åter upp, börjande sin oroliga vandring. En svag strimma af den gryende dagen letade sig väg under de nedfällda gardinerna och lekte, likt en ljuslockig alf, på mattorna. Prosten släckte lampan, uppdrog gardinerna och såg ut. Hela det herrliga landskapet låg i den klara höstmorgonen utbredt fram för honom. — Arma älskade fosterland! suckade han, så skola då åter krigets fasor härja ditt lugn, sköfla dina rika dalar och omkring sig sprida död och elände. Ånou har du icke hemtat dig efter föregående blodiga fejder och kastas redan på nytt in uti ett vidtutseende krig, så mycket olyckligare, som det här är bröder, hvilka skola kämpa mot hvarandra; män af samma nation, som med raseri skola mörda och bekriga hvarandfa, emedan deras konungar vilja så.... När skola de tider komma, då menniskan kan inse all den förbannelse, som krigen förorsaka, och de gräsligheter som uppvexa ur ett fältslags blodiga triumf. Årelystnaden och eröfringslustan äro nationernas förderf och skola alltid blifva det...Det folk