Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1868, sida 2

mossan. Vägen, som en stund ledt genom skogen, närmade sig åter elfven från hvilken man på afstånd hörde dånet af ett vattenfall, dit de båda ryttarne allt mera närmade sig. Tindrande stjernor framtittade stundom bland de flyende molnen och omsider, då våra resande, efter att hafva färdats utför en brant backe, voro framme vid vattenfallet, höjde sig månan ur en tjock, svartblå moln vägg och kastade sitt darrande silfversken öfver den herrliga taflan. På alla sidor omgifven af branta, med läfskog klädda höjder, störtade sig elfven utför en rad af branta klippor, bildande tusentals hvirflar och kaskader, mellan hvilka man såg enstaka klippblock resa sig ur skummet. Bland stenarne hade några gråalar och videbuskar rotat sig och vaggade sina kranor i den silfverhvita dimma, som sväfvade öfver fallet. Ett stycke längre ned syntes en bro hvars enda hvalf, likt en regelbunden halfcirkel, aftecknade sig emot det lugnare vattnet på andra sidan, der elfven fortsatte sin väg och slutligen försvann bland de mörka skogarne. — Der, sade Holger, i det de svängde in på bron och han visade framför sig med handen, der borta, öfver småskogen, ser ni Hammarskogs kyrka och straxt bortom den prestgården. Om tio minuter skola vi vara der.