Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1868, sida 2

— Ingalunda, svarade Norrmannen, på ren välljudande Svenska. Jag var endast beredd att försvara mig mot det anfall, jag befarade, och dertill dessa oroliga tider lätt kunde gifva anledning. Bedrager jag mig icke, fortfor han och betraktade ynglingen med en pröfvande blick, så har ni dock ridit ut i helt andra afsigter, än att söka gräl med edra grannar. — Ni har rätt min herre, svarade ynglingen småleende; jag älskar Norrmännen lika högt, som mina egna landsmän och skall alltid söka undvika de tvister hvilka de lismande diplomaterna framkalla, endast för att göra den sköna principen af de båda ländernas förening omöjlig. — Hvem säger er då, frågade Norrmannen, under det hans panna mörknade, att lyckan och friden endast hvila i skötet af en union? — Min Gud, det är ju helt naturligt! Förena de båda ländernas intressen, som nu äro skiljda; gif dem samma rättigheter och de skola sammanfalla till ett. — Norden har ännu ej glömt Kalmareunionens förbannelser. — Min herre, yttrade ynglingen raskt och afklippte således det politiska samtal, hvari de voro i begrepp att inveckla sig, tillåt mig säga, det jag ej hade för afsigt att här på vägen öppna en politisk dispyt öfver ett ämne, som