Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1868, sida 2

sirliga gångaren, som dansade under honom. En nätt och elegant jagtdrägt omslöt behagfullt hans vackra former och visade ganska väl hans smidiga, men tillika kraftfulla kroppsbyggnad. Öfver venstra axeln hängde en bössa i fodral af skälskinn och vid sidan syntes det rikt inkrusterade skaftet af en jagtknif. Den sålunda beväpnade hade ännu ej hunnit ur ynglingaåren; hans höga fria panna skymdes nu af den lilla plymagerade hatten, som kokett hvilade mot högra örat; hans bruna, blixtrande ögon spelade lifligt omkring och de friska rosiga kinderna voro svagt beskuggade af sina polisonger. Vänligt smekande, lade han sin hand på hästens snöhvita hals och manade på honom med den goda verkan, att denne ökade sitt lopp till dess gnistorna sprakade under dess stålklädda hofvar. Plötsligt hördes en högljudd gnäggning från Norrmannens häst, som ögonblickligen besvaradas af ynglingens hvita gångare. Något öfverraskad, höll han in tyglarne och upptäckte genast Norrmannen, som, orörlig, höll sig qvar på venstra sidan af vägen. I detta ögonblick skilde dem ej mer än fem alnar från hvarandra, — Min herre, yttrade den sist ankomne, i det hau lät sin häst stanna framför Norrmannen, är det i fiendtlig afsigt ni på detta sätt inväatar mig?