mera omfsorg betjenad än den fom köper på kredit, hwarförutan priset alltid blir i någon mon billigare. Den fattige arbe taren, fom betalar kontant, har i töpmanz nens ögon ftörre wärde än possessionaten fom tar på kredit. Att wara fattig bety der i wåra dagar föga, blott man är ffuldfri. Den fattige blir i wåra dagar ärad och aktad lika wäl fom den rike, men cn dast få länge han ide fatt fig i skuld. Det är först med skulderna fom han får tänna fattigdomens sörbannelse. Detta samtal wäckte hos mig allmwar: jamma tantar. Jag hade aldrig fett fas len få fom jag nu fåg den. Men jag beslutade att studera den widare, och på hemwägen helsa på hos en murerihandt: langare wid namn Hansson, som jag af en tillsällighet tände sasom en sparsam och alltid jornöjd perfon. Wid min antomst war Hansson ute på arbete, men hans barn suto snygga mid trappan och lekte, och hans hustru tog leende emot mig. Min bästa mor Hansfon, började jag, jag har först nu lärt känna det ons da, fom uppkommer deraf, att arbetare taga sina förnödenheter på kredit, och som jag wet att J hafwen för princip att följa den paulinska satsen: ÅWaren ingen något slyldige, stulle det grädja mig att så höra huru ni härwid gån till wäga. Det är lätt fagdt, fade mor Hans: fon. Stilnaden emellan en arbetare, fom etalar med kontanta penningar, och en, som lefwer på kredit, är i ett afseende gansia liten, och i ett annat afseende ganska stor. En ganska liten summa spavad efter förslösad, en obetydlig anfträngning gjord eller fundertåten, fe der hela stiluaden emellan ett lugnt lif och ett Lif af elände. En obetydlighet är upphof till skilnaden, men skilnaden är dock ingen obes tydlighet. Ni fer hos oss alla de beqmänmligheter, fom man gerna fan wänta fig hos en arbetare fom ide har stor daglön. Nåwål, dessa beqwämlighetsartiklar, fom här synas, äro ej annat än resultatet af små besparingar och små uppoffringar. Min man od) jag började wårt äktenskap med en fast föresats att underlafta of hwarje uppoffring heldre än att sätta of I i sluld. Min man påstår att ffuldfätts ning ide blott är orätt, men att det är den största dumhet, som en arbetare kan begå, emedan han derigenom uppoffrar sitt oberoende och sinneslugn, samt under kostar fig en börda, fom ständigt är föres nad med betymmer och fruktan. Wårt sträfwande har gått ut på att hafwa litet i handen och litet i ssafferiet. Wi funna ide spara mycket åt gången, men ovdfprås let säger: laf skillingar beftår riksdalern och många bäckar små göra en stor å. Wåra små befparingar, så obetydliga de äro, gifwa oss hopp om att inom fort bo i wårt eget lilla hus, och då först äro mi sullt oberoende. Det säkra är, att jag får mera och bättre waror för mina pennin gar än granybjastrurna, som köpa på fre: dit få för sina. Mor Haasfon hade änappt hunnit yt tra de sista orden, innan en häftig twisi I hördes mid nästa dörr. Mor Hansson såg ut för att göra fig underrettad om orsaken. Det är för bedröfligt, yttrade hon, när hon stängt fönsnet. Ni fönner mor Lundström, tobals spinnarens hustru, som bor här näst intill. Hon tar allting på lredit, och nu har hennes man blifwit sag fött och twenne exetutionsbet tjenter äro här för att werlställa utmätning. Hwad slall det blifwa af den fattiga samiljen? Eländet stär för dörren, ty genom Häns diga bekummer och ett oaslätligt bryderi äro matarnes krafter brutna, och de skola aldrig förmå resa fig ur sitt elände. Som jag infåg att jag ide förmådde uträtta någottill matarna Lundströms förmån, tog jag afsked af mor Hansjon, lockönskande henne för den wäg hon och hennes man hade slagit in på. J mitt inre hade jag emottagit djupa intryck af hwad jag hört och fett. Då jag hemfoms I mit, fade jag till mig sjelf: huru tlart står vet ide nu för mina ögon, att ett ganska litet penningebelopp, sparadt eller förslösadt, utgör skillnaden emellan ett lyckligt oh ett olyckligt lif! En weciopenning, 10 eller 15 vor, upptagen ifförstott, lan medföra ett hett lif fullt af wedermöda, då deremot en ansträngning eller en uppoffring, knappt wärd att omnämna, kan lägga grunden till framtida oberoende.