Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1868, sida 3

I denna verld är ingen sorg evig; lifvet kan ej alltid förbli lika mörkt. För de rena, de goda, de som alska Gud finns alltid ett tillkommande, utom det som väntar dem derofvan. äfven det träd, som äskan söndersplittrat, kan stundom skjuta nya skott och visa att ej allt lif ännu är utslocknadt. Så var det äfven med Alice. Då hennes vilda, passionerade kärlek hade blifvit förtärd i lidandets smältugn, då det ideal, som hon så dyrkat, visat sig i sin rätta gestalt sökte hon hos Gud styrka och tröst, Hon dog ej — men lefde, för att bli en äåunu bättre menniska; i barmhertighetsverk och höga ädla sträfvanden fann hon slutligen frid. Och Everard? Med ena foten på grafvens brädd, har jag dock slutligen fått se min gode Everard lycklig. Jag har, hvilket jag aldrig hoppades, fått öfverlefva hans