Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1868, sida 3

så ypperligt man kunde önska. När herrarne åkt en god stund, frågade Carl bonden, hvad han tyckte om kungen. Hå, svarade denne, hvad skall man tycka om en sådan! Får han hållas några år till lär väl iogen i hela landet äga något mera, utan han. Det må hin prisa en sådan skinnarekung! Carl den Elfte blef något förlägen. Men hofherrn utbrast: betänk hvad du säger, bonde! Du skall akta dig, att du icke talar hufvudet af dig. Vet, din närvisa lymmel, att det just är kungen sjelf, som åker med dig! Bonden vände helt kallt om sitt hufvud och betraktade herrarne ett par ögonbliek Förmodligen fann han af min och klädsel, att hofherrns uppgist måtte vara riktig. Men att just så oförhappandes tala hufvudet af sig, det ville han icke. Han utsträckte således sin hand till sprinten som förenade båda kälkarna. Med ens gaf han hästarna en klatsch, ryckte ur sprinten och trafvade hurtigt sina färde utåt Mälaren, medan bakkälken med kungen och hofherrn blef stående midt på landsvägen. Flata och förargade måste både kungen och hofherrn till fots återvända till kungsgården. — En liten bondpojko kom släpande med en ofantlig limpa under hvardera armen och mötte just vördig pastorn i församlingen, som, förtörnad öfver pojkens brist på vördnad skrek till honom: Pojke! ska du inte ta hatten af dig? — alo, visst ska jag det, bara pastorn vill hålla ena limpan åt mig.