hvarken hat eller kärlek — endast änger och bön om förlåtelse. Alice, hviskade de bleka läpparne, oförlåt! Jag bedrog er båda — båda — dig mest; detta gjorde mig galen; förlåt — förlåtb, Hon sammanknäppte hans häuder och ville ha lagt hans hufvud till sitt bröst; hans läppar yttrade nu åter det andra namnet med en ton ef den djupaste kärlek — dessa voro hans sista ord. Alice och jag åtföljde främlingen till grafven; hon hade kallat honom sin make och ingen betviflade det. Som han ej hade nagra slägtingar och hade testamenterat all sin egendom till välgörande ändamäl, behöfde vi ej frukta att bli hindrade i vår rätt att ordna den aflidnes angelägenheter. Jag säger vår, ty Alice tog del i allt. Jag hade trott att sorgen skulle alldeles öfverväldiga henne; men en öfvermensklig styrka tycktes upprätthålla henne. Min makep var alltid på hennes läppar; en verklig hustru kunde aldrig ha aktat hans minne högre. Hon bar en enkas sorgdrägt efter honom, och då jag ogillade detta, sade hon med en värdighet, som kom mig atttystna: Tant, låt mig i denna sak göra som jag vill, Gud och mitt hjerta gjorde mig till Arthurs hustru — verlden och Jagen upplöste de yttre banden; men