Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1868, sida 2

synnerliga förhållande genom att åter försona sig med sin brud. Kanske skulle jag ha satt mitt förehafvande i verket, om ej ödet annorlunda beslutat. Händelsevis funnos der i vår trädgård, helt nära landsvägen, en skuggrik promenad och ett lusthus, hvilket i mitt tycke mycket liknade det, som bevittnat den rysliga tilldragelsen på Alices bröllopsdag. Jag kunde ej se detta ställe utan afsky och jag bad ofta Alice tillåta att lusthuset borttogs, ty jag fruktade att det alltför mycket skulie påminna henne om det sorgliga förflutna; men Alice ville ej ha sitt lusthus förstördt, hon hade alltid tyckt om det, sade hon; och nu, då Arthur Sylvesters uppträdande förändrat alla hennes vanor, tankar och sysselsättningar, tycktes hon ånyo mer fästa sig vid detta ensliga ställe. Der kunde hon sitta långa stunder, synbarligen sysselsatt med läsning, musik eller arbete; men jag fann ofta tjockt dam på hennes favoritböcker, harpan ostämd samt broderiet kringspridt, jag kunde da förstå att hon tillbringade dessa ensliga timmar i djupa sorgliga drömmerier. En dag, då Alice som vanligt lemoat mig såg jag från mitt fönster tre ryttare rida ned utför kullen, i en af dem igenkände jag Arthur Sylvester; detta förundrade mig mycket, ty förut hade han alltid undvikit att passera vårt hus; men Jjag förmodade att hans vänners mun