Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1868, sida 3

ännu minb var det enda hon kunde yttra. Arme! arme! Everard! Det fanns nu intet hopp för dig. Härleken är odödlig! Många vatten kunna ej utsläcka eller fördränka den. Alice såg ej i Arthur Sylvester den galning, hvilken nära på blifvit hennes mördare, hennes ungdoms förbannelse, det förtärande minnet under så många länga år, utan endast den fordom älskade, hennes hjertas afgud. Hon älskade honom ehuru hon visste att han hatade henne med ett oförlätande, obarmhertigt, vansinnigt hat; hon hade nu ingen tanke för sin fästman. Olycklige Everard? då han äterkom till oss, hvilket emottagande — hvilken brud! Och jag måste säga honom allt, invrida dolken i hans hjerta. Han vacklade och nedföll medvetslös. Då han återfått sans yttrade han en dast; Alice — jag måste se Alicel) Alice kom och betraktade med förskräckelse hans förändrade utseende; hon nedföll vid hans fötter, fattade häftigt hans händer, men Everard rörde sig ej. Och detta är mitt verklo utropade Alice. Everard, gode, ädelmodige Everard förlåt mig; Alicep sade han slutligen, är detta sannt? Vill du verkligen uppoffra mig?n