Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1868, sida 3

ende närma sig Alice och bli presenterad för henne. Han darrade häftigt då han hörde hennes namn; Alice upplyfte sitt ansigte och hoa såg framför sig — Arthur Sylvester! Ryktet hade ej sagt sannt han var ej död. Jag skyndade till Alice, hvilken häftigt fattade min hand; men ej ett ord kom öfver hennes läppar. Hon var så tillintetgjord, som om hon verkligen sett den döde — den förorättade, glömde döde. Hon tog ej ett steg för attnalkas honom, utan stod endast och betraktade honom med vilda, uppspärrade ögon. Och hennes man? han bugade sig och tycktes igenkänna henne; men den blick, med hvilken han betraktade henne, utvisade hvarken kärlek eller sorg, utan endast afsky. Denna obegripliga förändring hade kommit med hans förstånd — nu hatade han Alice, hvilken han efter allt utseende fordom så innerligt älskat. Jag såg att Alice märkte allt detta jag såg hennes qval. Några minuter derefter hviskade hon till mig med en låg, ihålig röst, Tant! för mig hem — hem. Jag föregaf illamående och vi afreste. Under hela den förfärliga hemfärden låg Alice qvidande vid mitt bröst Artbur, min make min ende make, 7 a