En olycklig öruds hissoria. (Forts. fr. n:o 44.) Min systerson återvände ej från utlandet förrän efter mr Vynyards död. 2 nin ins sista önskningar var En af 1 kusins sista önskningar var att man skulle säga Everard huru mycket deras sista, häftiga skiljsmessa smärtat honom, huru uppriktigt han värderade det ädla sinne, hvilket han då misskände och förolämpade, Mig hade han äfven bedt säga Alice och Eerard, om han ännu älskade henne då de träffades, att denna förening alltid varit hans innerligaste önskan. De träffades, och jag såg att Everard ej glömt sin ungdomsdröm; han älskade snart Alice än mer passioneradt än fordom. Och hon — hvilka voro hennes känslor? det var en hemlighet hvilken jag med all min skicklighet ej kunde genomtränga. IIon var uppriktig och vänlig mot honom, fann stort nöje i hans sällskap, hvilket hon öppet erkände. Men den förrädiska färgskiftningen oah osäkra rösten, som utgör kännetecknet på en ung flickas första kärlek, märktes ej nu hos henne. Hon var så ren och ljuf som en vårsky. Slutligen blef Everards ängest outhärdlig, och min var ej mycket mindre. Jag rådde honom att förvissa sig om