borta och hemma. Jag tänkte ofta att det hade varit bättre om Alice undvikit alla dessa förströelser och haft nog af sin egen lycka, som flickans första varma kärlek skulle haft; men hennes kärlek var ej sådan, det insåg jag nog; ehuru innerligt tillgifven sin fästman, hyste hon likväl för honom denna qvinnans enda sanna kärlek, mot hvilken all annan är ett intet. Men Everard, som tänkte så litet på sig sjelf och så mycket på henne, märkte aldrig detta; och jag hoppades att hans starka kärlek, hvilken nödvändigt måste vinna genkärlek, skulle göra dem lyckliga då de en gång voro förenade. Det var nu endast en vecka qvar till bröllopsdagen; Everard hade lemnat oss, Alice och jag voro bortbjndna till en af våra bekanta, som vi båda mycket värderade — vänner hade vi inga bland vår umgängeskrets, ty för dem voro vi ej annorlunda än vi visade oss för verlden — Miss Vynyard och hennes ogifta tant. I den lugna vrå af verlden, der vi nu bosatt oss, hade vi försökt uttränga minnet af det förflutna för att slippa menniskors besvärliga medlidande och ogrannlaga nyfikenhet. Jag tyckte, under det vi åkte framåt, att Alice ej på många år sett så lugn och lycklig ut. I hennes sköna anlete fanns intet spår af hennes ungdoms