redlöst wrak, en mörk Novembernatt, under stormens milda tjut och brännins garnes hemska fräsande ljud, få har han en kraftig wäckelse att wända fina tanz far till Gud. Det är endast en lef wande gudsfruktan fom tan ingifwa det sanna mod, hwilket, trotsande farorna och röten, för att uppfylla pligtens och mensklighetens bud, utgör sjömannens största prydnad. Derför är också bön och gudstjenst anbefald få wäl på örloggs som handelsfartyg. Nya swenska fjör lagen (utgifwen den 23 Febr. 1864) säger, att befälhafwaren skall Ösäsom en samwetspligt läta sig angeläget wara, att allmän bön å fartyget, morgon och afton, så ock gudstjenst hwar helgedag, ej försummas må, samt att arbete, som uppskjutas fan, å helgedagar ide åläg ges befättningen. Det är skada att denna samwetspligt icke alltid iakttages, men rer få ej sker, fan dock hwar och en, fom will frukta Gud, medhafwa andaktsböcker och läsa deri på lediga stunder. En Gurstjenst på hafwet är en af de högtirligaste handlingar, i synnerhet på ett stort fartyg med en talrik besättning. Man tänke sig ett skepp som en wacker söndagsmorgon för fulla segel plöjer det wita werldshafwet. En jemn bris fyller seglen, himlen är ljug och moln fri, solen skiner klart och försilfrar wår gorna. Ala man, fom ej owilkorligen behöfwas på någon färftild post, fam las akter ut på däd: äldre män med gråsprängra lockar och oförskräckta blic: kar, som mer än en gång sett döden i ögonen; män på lifwets mirdagshöjd, kraftfulla, muskelstarka gestalter med rötbruna, wäderbitna ansigten och en egendomlig letighet i ställningen och rör relser; ynglingar med lifliga ögon och sylliga kinder, wittnande om helsa och lefnatslust. Alla hufwuden blottad och i den öppna kyrkan, fom bar himlen till tempelhwalf, afsjunges en psalm af starka, fylliga röster. Är skeppsprest ombord, hwilket stundom är händelsen på örlogsfartyg, så håller han predikan, annars läsas böner af någon utaf bes sättningen. Sedan sjunges ånyo en psalm, hwarmed aurstjensten afslutas. Äfwen en främling, som ej förstår ett ord af det språk, på hwilket gudstjens sten hålles, måste känna fig andakts. fullt stämd wid afhörandet af densamma. Ar sjömannen gudfruktig, få är han ocksä noggrann i uppfyllandet af fina åligganden. Han wet att genom litnöjdnöjdhet, oskicklighet eller försummelse bos en enda person fan ofta en hel skeppsbesättning blifwa olycklig. förs sta hand är det wäl kaptenen som skall waka öfwer allt, men hwarje man oms bord har wid ätskilliga tillfällen, fåfom rorgängare, utkik o. s. w., fartygets får kerhet till en del i sina händer. Hwarje sjöman bör, mest i yngre åren, minns länga fia om att få lära alt fom till: hör hang yrke. Okunnighet i yrket an: ses ombord alltid med förakt, och kan endast ursäktas hos nybegynnaren. Odups lingar och lättingar blifwa aldrig tålda, hwilket är halt naturligt, ty deras före summelse måste genom de andras större ansträngningar ersättas. Derför for: drar ej allenast befälet utan heta befättningen, att hwar för sig skall efter bär sta förmåga göra fin skyldighet. Rafts bet och flit i alla arbeten, uppmärtktjams bet på gifna befallningar, oförskräckthet i faran utmårka den duglige och rerbare sjömannen. Men mod oc raskhet få ei urarta till öfwermod och trots, få att man onörigtwis blottställer fig, tv den, fom ofta kastar fia i faror, förs gRås slutligen deruti, och ett öfwerdådigt hjerta går tet på sistone illa. En sak, fom sjömannen widare bör beflita sig om, är ett godt och wänligt umgängessätt. På ett fartyg, der samma personer, wanligen ett litet antal, äro nörsakade att långa tider, dag och natt, oupphörligt wistas tillsammans, kan ofta en entas trätgirighet eller dåliga lynne sprida otrefnad bland rem alla. Jo: sephs warnina till fina bröder: tiftver ide på wäpgen är god att taga i alt äfwen för dem fom färdas sjöwägen.