Förr eller senare blir af en dylik en i förtid bruten warelse med en kropp, som ei längre kan tygla sig sielf. Hwar och en utaf oss har fett dessa blefa, pusfiga geftalter, fom med darrande ben och talgigt duntla blickar smyga tring krogarne, giriga efter att komma åt det gift, som redan sprider dödens merfan i deras ådror. De woro fanfte ännu Helt nyss män i fina bästa år med helsa och styrka. Var ften lockade. De kunde ej motstå förför relsens sirensåg och deras personligheter ledo skeppsbrott på krogdiskens falska ffår. De drogos mer och mer in i den bedrägs liga famnen, ur hwilken de ej funna flita fig, förrän den store ffördemannen kom, mer och skrinlägger deras pund, hwiltet gifwits dem af Herren till ett helt annat ändamål än att wara ett blott werltyg för drintaren. Arbetaren måäste ju mer ändels lefwa blott af fina händers ar: betare, hwars afkastning är hans hela fapital. Nedsjunten i dryckenskap och med en sropp, fom han är mer och mer oförs mögen att styra, blir arbetet först honom en börda, men sedan snart en omöjlighet. Han försjunker snart allt djupare i elände och måste lefwa af andras barmbhertighet. Den brödkakan är swår att tugga. jr denne arbetare dertill gift, hwillet sasansfullt elände måste ide då uppstå under detta familjefadrens gradwisa fjuntande! Brödet dlir allt lnappare. Mans nen kommer hem med ruset, i stället för sin aflöning. Hustrun tsänner leda för en sådan man, och kärleken slocknar, för att tanske öfwergå till hat. Hon måste slaffa bröd åt fig och de fina. Hon ars betar, men qwinnans arbete betalas gemenligen för ringa, att en familj ffall funna deraf lefwa. Det ena bohaget ester det andra flyttas ur huset, för att utbytas mot penningar eller bröd. Snart står hemmet tomt och intet mera finnes att afyttra. 3 fin förtwiflan börjar fan: ste äswen hon att föfa glömffa i ruset. Ordwexlingar och slagsmål emellan mans nen och hustrun. Hwilfen tafla för bars nen! Laften sträcker ut fina wämjeliga polyparmar och griper snart äfwen dem. De lunna ju icke swälta ihjäl och de skickas ut att tigga. Komma de hem utan något något, få de stryk. de måste anstränga hela sin fintlighet, för att bes weta fina medmenniskor. De börja få lunda tidigt hyckel, ett tillfälle erbjuder fig, och de stjäla . . Låtom of stanna, taflans grästighet i hela fin sanning wäcker wår förfäran. —