mår uppmärksamhet har blott behöft mäcs fas på lampen, för att wi skola frimodigt inlåta oss i densamma och draga derifrån segrande till samwetsfridens och den inre belåtenhetens Walhalla. Här i wårt land har den alltför stora förbrukningen af starka drycker med det ondas tryckande fjettrar hållit wår klass för mycket tillbata od) hämmat wår ut weckling såwäl som wårt höjande — det wore fegt att ide erkänna det: det är alltid fegt att wilja blunda för sanningen. Men alldenstund det är arbetareföreninz garnes uppgift att med samlad kraft just gifwa oss arbetare makt att hösa oss i upplysning och sedlighet till jemlikhet med andra, hittills bättre lottade famhällsklasser, få slola de spränga desja fjettrar och återgifwa oss wårt förnufts frihet. Det är derför mi uppmana eder, arbetare, wänner, i andra arbetareföreningar att i förening med oss kraftigt gripa mer fet an till hämmande of detta onda, fom man få gerna will tillwita of, drydens skapslasten, lisom om man dermed mille stämpla oss såsom oberättigade af den akt: ning, fom menniskowärdet bjuder. Låtom oss med wiljans hela kraft och med sträng föresats besluta att sjelfwa afhålla förft och främst från missbruket af starka drycter och sedan efter hand mer och mer från förbrukningen af desamma. Detta bes tingas desto mera af nödwändigheten — säframt wi werkligen wilja höja wår ftällning fom missbrulet af starka drycter inwerkar förderfligt på själ oc kropp, på wår ekonomi och wårt familjelif. Dryckenskapen omtöcknar hjernan och gör förståndet oredigt. Den mwerkar flutligen få förslöande på själen, att drins faren nästan måste berusa fig, för att kunna så tanken waken. Det är som om någon wille bränna upp sitt eget hus, för att få ljus omkring fig. Drycdenftapen blir sålunda en brand, mid hwillen drinfaren för ett ögonblick lyser och mwärmer sig, men der han till fift brinner inne och lemnar sin gärd af sig sjelft åt askan. Det finnes de, fom tyda att mwinet löser tungans band oc att löjet, glädjen och skämtet först wid glaset inz finna sig. Det är delwis sauning. Men det är äfwen lika wisst, att, då det sista glaset är utdrucket och då den följande dagens morgon gryr, de trenne glada genierna äro flydda och missmodet, tråtigheten och dysterheten hafwa intagit deras plats. För öfrigt, hwad som höjer och adlar själen, det är wår sträfwan att befria henne från en nedsänkande äflan efter blott jordiska njutningar. Hon bör rik tas med andra tankar, än dem på ruset, med andra bilder, än glaset och bägaren. J upplysningens och wetandets ljuswåg bör hon löga sig, för att bli fri från den smuts, som de jordiska lidelserna häftat wid henne. Sträfwar hon ej efter att rikta blicken utom dessas inskränkande krets, då händer det lätt, att denna blir för henne en trollring, hwarutom hon ej längre fan träda. Hela hennes dit tan och traktan riktas då efter hand uteslutande på, huru hon ffall funna tiflfredsställa kroppens begär, denna oflädliga törst, som endast släckes i den för tidiga grafwens kyla. Kan man wäl tänka fig en sorgligare, en mera bedröflig mensklig personlighet, än en sådan fom uppgår i det tomma, det låga begär ret att få berusa fig?