Alice Vynyard vid tjugosju år var ej mer lik den förtviflade bruden vid sjutton, än jag med mina grå hår liknade en drömmande flicka. Jag var tacksam att dessa dagar nu endast voro såsom en dyster dröm. Men det är ej om mig jag ämnar skrifva, utan om Alice. Ett brustet hjerta var ej hennes lott, jag borde bättre känt verlden då jag förutsade detta. Hvem kunde bättre än jag veta huru mycket man kan uthärda och dock lefva? Alice var nu en lugn, tålig tankfull qvinna. Sorgens tunga hand hade afslitit några af hennes hjertas tidigaste knoppar, endast derföre att det sedan skulle bära så mycket bättre frukt. Själen liksom träd, behöfver mycken qvistning, för att bära så mycket rikare och ädlare frukter. Alice var en oberoende arftagerska, ty hennes fader hade dött några år efter det hon blifvit fri. Sin andra önskan hade han ej fått uppfylld ty hans dotter afslog bestämdt alla giftermålsanbud, En eller två gånger knotade han smått deröfver men Alice svarade afgörande; Fader, jag har uppfyllt din vilja — jag kan ej mer. Snart upphörde han att försöka inverka på henne; och han var så rörd af den tåliga lydnad, med hvilken hon försakat, att jag aldrig sedan säg ho