såg sig vildt omkring och pressade händerna mot pannan. Nej, nej! det är jag som glömmer mig. Ah det är nu allt förbil Hon sprang hastigt in i sitt rum, hvarest jag fann henne liggande på golfvet i häftiga konvulsioner. Detta var den sista men svåraste striden. Ålice och hennes make voro skilda. Detta var af föga vigt för den arme vansinnige. hvilken var dömd att tillbringa hela sitt lif i mörker — i själens förfärliga mörker. Men, ehuru jag mycket beklagade den olycklige Sylvester, var jag likväl glad öfver att Alice nu aldrig kunde bli för honom annat än en främling: de voro ej längre man och hustru — ej en gång till namnet. 2 Kapitlet. Hvem skulle väl önska att ungdomens dagar alltid skulle vara eller ens att deras minne skulle evigt bestå? Nej — låt dem försvinna! Låt både dess stormande fröjder och bittra sorger utplånas af lugnare känslor, Då man skadar ett ungt träd, växer barken snart öfver såret, så är det ock med ungdomens sorger. Lifvet vexlar beständigt. Huru outhärdliga skulle ej eljest våra tillmätta dagar bli? Den visa försyn som styr verlden, har ej skänkt den någon större välsignelse.