lunda tror jag att i mitt hjerta skulle funnits ett sådant djur af kärlek, att jag kunde uppfyllt denna kallelse. Då jag lutade mig ned öfver Everard Brooke och försökte att lugna hans upprörda känslor erfor jag i någon mån hvad en moders kärlek måste vara. I detta ögonblick skulle jag kunna ba uppoffrat det som var mitt hjerta kärast: för att gifva honom lugn och frid. Everard lemnade oss, och Alice fick ej veta orsaken till hans afresa; ty till och med John Vynyard hade nog grannlagenhet att ej yppa den för henne, ehuru han oupphörligt sökte förmå Alice att gå in på hans önskan. Och jag — mitt hjerta var sönderslitet af stridiga känslor, på ena sidan Alice och hennes sorg — på den andra Everard; hvarför hade ej dessa båda älskat hvarandra och blifvit lyckliga. Ibland tyckte jag nästan att kusin Vynyard hade rätt, och att hans beteeende liknade blodigeln, hvilken först särar, för att sedan hela. Den visaste af alla vise säger: Ett beständigt droppande förtär slutligen den hårdaste sten, så var fallet med min stackars Alice. Likväl trodde jag aldrig att man skulle erhållit hennes samtycke att skiljas från en make, hvilken hon så ömt älskade, hade ej barnslig kärlek och sorg vunnit hvad som aldrig hotelser eller hårdhet skulle ha förmått henne till. Mr Vynyards häftighet