Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1868, sida 2

En olycklig örnds hilloria. (Forts. fr. n:o 43.) Förr än han tillät namnet Sylvester att kasta någon skugga då slägten Vynyards stamträd, skulle han kunnat uppröra himmel och jord, uppoffra allt som var honom kärt. Alice hade knappt blifvit bättre förrän han åter började sina anfall. Denna gång tog han ej mig till råds, ty han ansåg mig stå helt och hållet på Alices bästa men försökte nu i stället få Everard på sin sida. Nu började striden i den arme Everads bröst. Då han länge lyssnat på mr Vynyards argumenter, började slutligen hoppet hviska i hans öra, att det lag förnuft deruti, att den hårdhjertade fadren dock hade rätt när allt kom omkring. Men då han märkte Alicesnedslagenhet, vredgades han på sig sjelf för detta vilda hopp, hvars uppfyllande nödvändigt måste förorsaka henne smärta. Den arma Alice blekare med hvarje dag; men hvarken hotelser eller skäl kunde aftvinga hennes samtycke, hvilket m:r Vynyard nog visste var nödvändigt för att göra äktenskapsskillnaden laglig. Han försökte då förmå Everard att öfvertala henne. I hafven ju växt upp tillsamman,