Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1868, sida 2

i hennes sorg kunna plåga henne dermed? Nej, det skulle vara fegt, ohederligt. För att vinna Alice skulle jag kunna uppoffra allt, utom hennes lugn och min heder. En sann, allvarlig, sjelfförsakande kärlek strålade ur hvarje drag af Everards ansigte under det han talade; det var som om hans goda engel i osynlig måtto stått honom nära och öfverskyggat honom med sin klarbet. Huru märkvärdigt att Alice ej älskade Everard! Kusin Vynyard blef för några minuter alldeles afväpnad; han var ej beredd att möta så mycken styrka. Den retade honom i högsta grad;i den häftigaste vrede rusade han tiil sitt rum och tillslöt hastigt dörren. Då lemnade jag mitt mörka hörn, der jag på mr Vynyards befallning iakttagit tystnad, samt gick fram till min systerson och lade min hand på hans skuldra: Everard! min egen, gode, ädle Everard, trösta dig!o Han fattade mina händer och tryckte dem mot sin panna samt grät som ett barn. Mitt lif har varit ensligt; det har så varit min bestämmelse; inga barn ha någonsin legat vid min barm och kallat mig moder — jag skulle aldrig få erfara en makas sällhet och förhoppningar; men om det varit annor