Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1868, sida 2

ning utvisade den yttersta nedslagenhet. Der fanns intet lif, intet hopp i det bleka ansigte som var lutadt mot bröstet. Hennes stora ögon uttryckte endast likgiltighet -— hon var en lefvande bild af förtviflan. Vid denna åyn utbrast Everard häftigt: Mr Vynyard. om ni har nägra känslor, se då dit! Skall ni så kunna ockra med Alices känslor och göra så iitet afseende på hennes fria val, som om hon vore eder häst och ejer egen dotter? Mr Vynyard, jag vill ej deltaga i en sådan grymheto oDu afskyr då min dotter, du föraktar henne? mumlade mr Vynyard mellan tänderna. Afsky! — förakta Aliceb upprepade Everard.-n Ja, ditt sorgsna, bedrövade utseende var då endast hyckleril du älskar henne ej. Everards utseende tillkännagaf den högsta rörelse, likväl försökte han att svara lugnt: Mc Vynyard, jag vill säga er hvad jag aldrig yppat för någon annan, emedan jag visste det vara förgäfves — att jag älskar Alice — att jag älskar henne från min barndom — att jig skulle vilja uppoffra allt för henne. Men just derför att min kärlek till henne är så stark, har jag aldrig velat yppa den, att det ej skulle förorsaka henne smärta. Skulle jag väl nu